1700

Norrköping 1700.talet

År efter år, århundrande efer århundrande kommer det Kungligheter och drottningar till Norrköping.Vad hittar vi nu måntro? Vilka höga personer var runt i stadens ljus? Tyvärr så hände något fruktansvärt tragiskt för staden år 1719. Ryssarna kom in över strömmen och fick för sig att bränna ner vår vackra stolta stad. Norrköping brändes i samband med ryssarnas härjningar. Endast tre gårdar, ett lusthus och fyra sädeslador var kvar efter den stora branden. Förlusterna beräknades till 1 002 363 daler silvermynt. Härtill kom förlusten av offentliga byggnader, mässingsbruket, kvarnar mm. Allt vad Bråviken ägde av gårdar och hus brändes.  Tyvärr, brann våra vackra slott ner till grunden en del byggdes upp igen, men en del blev liggandes kvar i marken. Under det stora nordiska kriget och före ryska  flottans nedbränning av staden 1719, fick de talrika finska flyktingarna i Norrköping ha finskspråkiga gudstjänster i S:t Johannis kyrka.  Historien hade sin upprinnelse i att år 1715  hade kyrkoherde Petrus  J. Asp i Norrköping sökt tillåtelse för en  finsk präst vid namn  Edvard Nybeck,  som flykting uppehöll sig i staden, att där hålla gudstjänst för dit flyttade flyktingar, då de ej förstod svenska språket, vilken begäran bifölls av de kyrkliga myndigheterna i Linköpings stift. Sankt Johannes kyrka uppläts åt dem.

NYTT RÅDHUS STÅR FÄRDIGT 1734 FÖR STADENS STYRESMÄN-MAGISTRATEN OCH BORGERSKAPETS ÄLDSTE

 

Till en början fick man inrikta sig på att hjälpligt få tak över huvudet. Viktigt för samfundet var vidare att kyrkor, skola och hospital iordningställdes. Sammanträdeslokaler och tjänsterum måste också ordnas för stadens styresmän. Den gamla rådhusplatsen hade legat vid Gamla torget, stadens äldsta centrum. Nu beslöt man att nytt rådhus och förlägga det på en tomt vid Tyska Torget. Det dröjde till år 1734, innan det kunde invigas- på samma tomt där nu rådhuset av modell 1910 reser sig. Det var alltså härifrån, som stadens angelägenheter sköttes.                                                

 STADSTORNET/OLAIPARKEN

Stadstornets portal är ritad av den mycket framstående arkitekten Carl Hårleman (1700-1753). Hårleman ritade bland annat Öveds Kyrka, Palacehuset i Brunnsparken i Göteborg och Sofia Albertina Kyrkan den sistnämna uppvisar stora likheter med Stadstornets klassicistiska former. Den av Hårleman ritade portalen levererades av Marmorbruket i Kolmården och transporteras högst troligen över isen vintern 1746.  I över 200år höll den gamla portalen men fick 1948 bytas ut mot en senare variant men kopian är exakt lik den gamla.Tornets överbyggnad av trä uppfördes först 1770 men den förstördes dock av stadsbranden 1822. Drygt sju år senare uppfördes en ny överbyggnad, ritad av arkitekten  J. E Hammarling. Den överbyggnaden står kvar ännu idag. Tornet byggdes separat från kyrkan därför att marken inte bar upp både kyrkosal och klocktorn. Fram till 1905  fanns det i tornet en eldvakt som mellan klockan  22-03  utropade: ”Klockan är (exempelvis) tio slagen, gud bevare staden för eld och brand Kanonerna är i mycket gott skick och utsikten är få förunnad.

Sista supen är en byggnad vid Västgötegatan i Norrköping, uppförd omkring 1760.

Huset var ursprungligen laboratorium åt apoteket Östgöta Lejon som låg på det som idag är innergård. Enligt legenden ska här dödsdömda ha bjudits på en sista sup på sin väg till galgbacken, därav namnet.

 Sockermästarens
  

Bostaden är beläget vid Gamla Rådstugugatan 2a & b. Det byggdes 1740 – 1741 Johan Eberhard Carlberg är arkitekt av sockerbruket. Bruket nedlades i början av 1900 – talet, efter det användes som bostäder, lager och kontor. Numera är det en italiensk restaurang.

 Skvallertorget

Bergslagsgården uppförd omkring 1750. Var ett färgeri 1795 – 1935. Var även en av Norköpings första Konsumbutiker.

 Waseska huset

  Waseska huset 1750 vid gamla torget i Norrköping Kallas även tvåljockes hus.

 SWARTZISKA HUSET

Fastigheten Knäppingsborg inköptes av Petter Swartz 1761. Allt utom ett stenhus brann 1803, byggdes upp igen , ärvdes av John Swartz 1819 och klarade sig vid storbranden 1822. Nuvarande hus byggdes efter ritningar av stadsarkitekten Carl Theodor Malm och stod färdigt 1842. Empirefasaden mot Järnbrogatan är helt oförändrad. Undervåningen användes till kontor och övervåningen till bostad. Huset hade T-form, vilket var ovanligt. T: ets skaft innehöll i undervåningen bagarstuga samt tvätt- och strykrum och var förmodligen sammanbyggt med vedbod, avträde och stall. Dessa delar har överbyggts av en fabriksbyggnad, även om delar av stallet finns kvar.

Till vänster om valvet låg den del av byggnaden som kallades sommarsalongen, ett stort rum i husets hela bredd men invändigt avdelat på kortändarna av kolonnbågar. Mot norr ledde stora dörrar ut mot trädgården, som gick ända ner till vattnet och slutade med ett litet lusthus på  kanalholmen, dit man kom över på en spång. Trädgården var berömd för sina vackra träd, som hängde ut över strömmen. Lusthus och trädgård försvann vid ombyggnaden år 1876. När kraftverket 1912 flyttade familjen ut till Djurön men den ena dottern stannade kvar i huset . Och idag ägs huset av föreningen gamla Norrköping AB Henry Ståhl. Bergsbron-Havet byggdes på 1920-talet lades schaktmassorna upp bla i det som nu är Strömparken.

 HOLMENHUSET/TORNET

 

Byggdes 1750 byggare Carl Hårleman tornet är en del av industriområde där holmen tillverkade papper bomull, mm.

  

 Knäppingsborg är ett anrikt kvarter i Norrköping med bebyggelse från 1776.

 

 kvarteret Knäppingsborg vid Gamle bro malde man förr mjöl och tillverkade snus. Rappé och Röda Lacket var snusmärken som satte Norrköping på kartan.

FAMILJEN SWARTZ/tobaksfamiljen

(Carl Swartz)

Petter Swartz (1726-1789) kom till Norrköping från Värmland år 1751 och började tillverka snus. Senare kom också brodern Olof Swartz (1728-1768) till Norköping och blev kompanjon i firman. När Petter Swartz gick bort 1789 blev hans son Petter Jacob Swartz (1755-1819) ledare för familjeföretaget. Senare övertogs firman av den sistnämndes son John (Johan) Swartz (1790-1853). Han var aktiv som politiker, dessutom köpte han gården Hofgården invid sjön Tåkern. John Swartz investerade också i Holmens bruk och var delägare i detta. Han var en av sin tids rikaste män. Hans son Eric Swartz (1817-1881) blev efter studier år 1853, delägare i faderns snusfabrik. Även han var politiker på både lokal och riksnivå såväl som inom Landstinget.

Hofgården övertogs vid John Swartz död år 1853 av sonen Johan Gustaf Swartz (1819-1885). Eric Swartz son Carl Swartz (1858-1926) kom att bli familjens mest berömda person. Han var mycket aktiv som politiker. När fadern dog tog han över snusfabriken. Denna såldes år 1912 till AB Förenade Svenska Tobaksfabriker. Som finansminister 1906-11 genomförde han en rad reformer, 1917 utsåg Kung Gustav  V Carl Swartz till statsminister, han var en kompromiss mer en mittenman än en högerman. Det var revolution i luften, Carl Swartz avled 1926 vid 68 års ålder. Familjen Swartz blev också med tiden stora fastighetsägare i Norrköping och idag ägs många av dessa fastigheter av Henry Ståhls Fastigheter AB.

  

Stenkullen utanför Norrköping, Erik Swartz .Sommarresidens. De framgångsrika borgarna skaffade sig ofta lantgårdar och sommarnöjen i trakten. Numera drivs hotell- och restaurangrörelse här.

 

 I slutet av 1700-talet var Norrköping en välmående stad, en stad med mässingsbruk och textilindustri, med sockerbruk och t.o. m  tobakstillverkning, med handel och sjöfart och med ett flertal teatrar.

    

Mässingsbruket fick svårt att importera råvaroroch exportera färdigt material på grund av den franska revolutionen. Man fick ekonomiska svårigheter och produktionen fick en mer kemisk/teknisk inriktning med färger och mycket såpa. Det var inte heller så framgångsrikt och nu började moderna vindar att blåsa ute i Europa. Norrköpingsfabrikörerna var snabbt framme och inköpte maskiner, både för papperstillverkning, som ersatte färg och såpa, och för textiltillverkningen – här skulle det bli en riktig industristad. Stora tunga maskiner behövde ordentliga hus med stadiga trossbottnar, många av de gamla fabriksbyggnaderna revs och stora stenhus byggdes upp. Husen var av så god kvalitet att de idag utgör kärnan av det vi nu kallar vårt industrilandskap.

Norrköping öppnas för judar År 1782 anlände de första handelsmännen av judisk börd till Norrköping, nämligen Jakob från Schwan i Mecklnburg.

Jacob Marcus var utvald till >skyddsjude<,

vilket innebar att han fungerade som samarbetsman mellan den judiska församlingen och de svenska myndigheterna. Han var huvudman för judarna i Norrköping och vann allmänt förtroende, till den grad att f d landshövdingen, Greve Löven, donerade en gård vid nuvarande Södra Saltängsgatan till Marcus och hans synagoga.

Den användes fram till 1854, då den nuvarande synagogan vid Bråddgatan invigdes.

 Norrköpings Fängelse
   

Huvudbyggnaden uppfördes på 1790-talet och användes då som en arbetsanstalt för kvinnor. Adelcrantz var arkitekt. Norrköpingsanstalten  anses vara Sveriges äldsta fängelse. Flera skeppsvarv på 1700-talet. Stora sjötullen. Ångbåtsbyggandets stora era under 1800-talet. I staden återfanns framstående skeppsvarv som Hammarstens, Haeggblads och Motala Varv, där framför allt det senare placerade Norrköping på den internationella kartan över framstående varvsstäder.

  Borgs säteri

Borg är en herrgård vid Motala ström i Norrköping kommun. Borg omnämns första gången i skriftliga källor år 1333 under Magnus Eriksson regering, då det var en kungsgård, men arkeologiska utgrävningar under 1990-talet i samband med nydragningen av E 4an visar att gården har en förhistoria åtminstone sedan vendeltiden (600 – 700 e kr). 

 Marieborgs Herrgård

Byggdes under 1760-talet. Ägaren, Karl  Nicolaus Wadström, uppkallade herrgården efter sin hustru Maria. Köpmannen Wadström handlade med kanoner och stångjärn från Finspång och anlade ett tegelbruk i närheten av Marieborg mellan herrgården och Motala Ström anlades en vacker trädgård. På andra sidan järnvägen vid Ekbackarna ligger familjen Wadströms gravkapell. Vid mitten av 1800- talet fanns där en en hälsokälla med brunnslokal och park. Den västra  flygelbyggnaden kallad Munkhuset uppfördes ca 1800.  Marieborg blev folkhögskola 1932  då tillkom flera byggnader. Moa Martinsson har i novellen Marieborg beskrivit statarlivet på gården. Moa bodde en tid som barn i Banbygget som revs i början av 1900-talet.

Fabrikssocietetens Uppkomst och. Intill Andra Hallordningen (1680-talet- 1770)

Hallar och hallning är välkända begrepp i all tidig textilhantering, i Sverige åtminstone från 1600-talet. Sporadiskt förekommande notiser ger vid handen, att också Norrköping – åtminstone tidvis – underhöll en klädeshall, dit såväl svenska som importerade tyger fördes för kontrollstämpling, innan de gick vidare ut på marknaden. Eftersom inrättningen icke var offentlig, utan troligen drevs av fabrikanterna, avsatte den få spår i bevarade samtida källor.

Samarbete fabrikanter- hallrätt

När nu 1739 ett stöd- och kontrollsystem byggdes upp till förmån för i första hand svensk textilindustri, har det sitt intresse att notera, att redan i hallordningen förutsattes ett samarbete fabrikanterna emellan i orter, där hall- och manufakturrätt skulle organiseras, bland dessa Norrköping.

Embryo till en societet

 Starka skäl tala således för att en yllefabrikssocietet trätt i verksamhet i Norrköping senast i anslutning till 1739 års hallordning efter att i omkring 60 år dessförinnan ha  föregåtts av en mer löslig organisation.

Hallrättens främsta uppgifter var följande: den skulle övevaka arbetsdisciplinen, vilken traditionellt var synnerligen sträng. Den skulle svara för att fabrikerna försörjdes med kompetent personal.

Yllefabrikanternas fattigkassa

 En svår kris drabbade svenskt näringsliv vid början av 1760- talet. Denna gav starka utslag inom Norrköpings ylleindustri. Drag, som 1747 sysselsatt 532 arbetare, hade 1760 kvar blott  264. Under samma tid minskade Stenhusfabriken sin personal frå 351 till 148 – för att nu nämna ett par exempel. Mängder av textilarbetare hamnade i arbetslöshet, lönerna för dem som alltjämt gick kvar i fabrikerna räckte allt sämre till livsuppehället.

Fabrikssocieteten och Gustvianska fattigskolan

Till en början torde för kassans direktion de sociala insatserna ha måst gå före de pedagogiska. Den långvariga depressionen, vilken tyngde inte minst ylleindustrin och vållade många konkurser, gjorde detta nödvändigt. När tiderna mot senare delen av 1770-talet åter vände till det bättre, Man kunde t ex stödja någon av fattigskolor i staden som inrättades till Gustaf lll:s ära i början av hans regering, Swartziska och Gustavianska. Den sistnämnda uppmärksammades av fabrikssocieteten 1782. När skolans direktion sammanträde 29/5, meddelades, att ”Fabriques-Societetens Herrar Ledamöter” utfäst sig att årligen till skolan – som drevs i kv Asken vid Bråddgatan- bidraga med 10 riksdaler specie. Gåvan bestyrktes av ”utdrag av det vid deras sammankomst hållna protokoll”.

Arbetshuset

Något arbetshus kom aldrig till stånd vid Drag. Däremot byggdes litet längre västerut ett spinn- och rasphus i atatlig regi, klart att tas i bruk 1790. I dess direktion satt textilfabrikanter från Norrköping. Dessa skulle garantera adetsuppgifter för de kvinnliga fångarna. När spinnhuset varit i drift under fem år, förfrågade sig hallrätten hos kommerskollegiet, huruvida man där i några lämpliga lokaler skulle kunna få inrätta ett arbetshus. Såsom var att vänta, blev svret nej. Hallordningens villkor, att rummen inte fick vara nesliga, lade bestämt hinder i vägen för en sammanblandning mellan straffångar och skuldsatta .

Barnarbete

I och med att skolplikt 1842 genom lag införts för alla barn mellan 7 och 14 år uppstod en del problem i anslutning till del onom särskilt textilindustrin förekommande barnarbetet. Fabriks- och hantverksordningen 1846 stadgade därför, att ingen under 12 års ålder finge antas till fabriksarbete. Frestelsen för fattiga textilarbetarfamiljer att överträda denna bestämmelse för att öka familjeinkomsten möttes emellertid av fabrikantens vilja dels att få tillgång till billig arbetskraft, dels att kunna tillmötesgå många anställdas önskemål att få sina barn placerade i avlönat arbete. Skolstyrelsen i Norrköping fann sig därför på våren 1849 föranlåten att via fabriksföreningen påminna om skolpliktlagens bestämmelser.

Tull- och frihamnsfrågorna

 De allmänna tullfrågorna behandlades ånyo en kungl  kommítté, vilken på hösten 1888 nått så långt med sitt arbete, att  fabriksföreningen ansåg sig böra fästa dess uppmärksamhet på inställningen hos Norrköpings textilindustri. Huvudspörsmålet var vikttull eller värdetull på textilier. Alltsedan 1880 års tullkommitté ställt denna fråga, hade föreningen engagerat sig för det förra alternativet.

När tullkommitténs taxeförslag på sommaren 1889 kom på remiss, granskades det för föreningen av Herman Wahren och Daniel Engelke. Även om vi inte känner till resultatet av deras grundinställning var protektionistisk.

Sedan dröjde det till 1906, innan fabriksföreningen fick tillfälle att korrespondera med en tulltaxekommitté.

Källor och Litteratur

I Norrköpings historia, 5, s. XIV-XVI, redovisat källmarial är relevant också för föreliggande volym. En av de där nämnda huvudkällorna sinar likväl med utgången av 1714, nämligen magistratens och rådsturättens protokoll. Dessa hade under senkarolinsk tid vuxit till sådana proportioner, att renskrifterna för hovrättens räkning till sist släpade fira år efter. Koncetprotokollen 1715-1718 brann följaktligen upp i samband med ryssarnas härjning 1719 innan >renovationer< färdigställts.  För tiden 1654-1689, då Norrköping var >huvudstad<  i drottning Kristina underhållsländer är drottningens vidlyftiga förvaltningsarkiv samt den s.k. Azzolinisamlingen, samtliga förvarade i riksarkivet, av utomordentlig betydelse. Förvaltningsarkiven utgörs av Generalguvernörens över drottning Kristinas underhållsländer  arkiv, den kamerala sviten  Drottning kristina underhållsländer samt Drottning Christina d.y:s registratur 1660-61.

Företal

Då avsnittet  1568-1655 i  Norrköpings historia 1965 utkom, hade avsnittet 1655-1719 i ett par år förelegat i spaltkorrektur i praktiskt taget dess helhet. Ovisshet rådde emellertid då inom historiekommittén, huruvida St Olai fösamling ämnade eller kunde fullborda en vid 1940-talets slut planlagd monografi över stadsförsamlingen. Denna tänktes omfatta kyrkobyggnadernas, administrationes och det religiösa livets historia samt fylliga prästbiografier. Vid sin planläggning hade stadens historiekommitté utgått ifrån att St Olai historia skulle utkomma i början av 1950-talet, Råmanuskript  förelåg  nämligen redan 1948, då stadsmonografiplanerna fixerades. Enligt dessa skulle, stadsförsamlingens historia i vidsträckt mening endast kortfattat  beröras,huvudsaklingens i form av referat av resultat, som presenterats i St Olai-skriften. Först 1969 stod det helt klart, att stadsförsamlingens historia icke skulle komma att utges. Därtill kom att forskningarna för stadsmonografien gjort stora partier av råmanuskripten till St Olai-historiken inaktuella. för balansens skull måste kyrkans historia i stadsmonografien tillmätas utrymme efter sin dåtida betydenhet. Beslut därom fattades inom historiekommittén 1969.

FRÅN DROTTNING KRISTINAS GENERALGUVERNEMENT TILL

DEN KAROLINSKA DIKTATUREN

Norrköpings historia från 1500-talets till 1700-talets början omramas på ett dramatiskt sätt av förödande eldvådor,1567, 1655 och 1719. mer än bebyggelsehistoriskt och stadsplanemässigt bildar de nämnda årtalen gränser för epoker. Visserligen sammanfaller brandkatastrofernas år icke exakt med markanta utvecklingssteg på  samhällslivets många skilda områden. Men alldeles i närheten av prövoåren påträffas viktiga vägskäl i utvecklingen.

Om ett allmänt och kortfattat omdöme skulle avges rörande de  båda epokerna, vore rubriken >Vägen uppåt< adekvat för tiden fram till 1655, >Vägen utför< mest passande för tiden därefter. Båda epokerna kännetecknas av framgångar och bakslag, hög- och lågkonjunkturer, ständiga variationer i utvecklingsmönstret. Men den långsiktiga tendensen- trenden för att nyttja ett modernt ord – är uppåtriktad för Vasatidens Norrköping, nedåtriktad för den karoliska tidens.

Näringslivet fick i Norrköping under 1600-tales slut en ny huvudinriktning. Den tidigare dominerande metallindustrien gick tillbaka, absolut lika väl som i relation till andra betydande näringsgrenar, främst textilindustrien.

De båda viktigaste näringsgrenarna för staden och dess uppland, >handelsgebit<, metallprodukterna, och yllevävnaderna var båda på sitt sätt krigskänsliga. Metallprodukterna avsattes huvudsakligen i Västeuropa och på de brittiska öarna. Från de sistnämnda och från tyska östersjöhamnar hämtade Norrköpings många >vantmakerier< huvuddelen av sin råvara, ullen. Dessutom hade metallindustrien i Norrköping behov av skotsk stenkol för att dryga ut träkolen. Rådde fred och handelsförbindelserna kunde ostört upprätthållas, hölls vattenhjul, skafhamrar, dragbänkar, valkstampar och vävstolar igång och en ström av färdiga varor gick till kunderna inom- och utomlands. Men spärrades Östersjön av fientligt sinnade nationers örlogsmän och kapare, sattes snabbt och effektivt käppar i alla för Norrköpings välfärd livsviktiga hjul. Utan råvara eller kunder kan ingen industri existera.

Effekten av Östersjöns stängning förstärktes av ett par års felslagna östgötaskördar, av den nära ett och ett halvt år långa epidemien 1710-1712, villken ryckte bort mer än 2 000 människor från staden, skapade skräck och länge lamslog all normal verksamhet. Kungens femåriga femåriga vistelse nästa fångenskap – i Turkiet gav det karolinska statsmaskineriet en besvärande tröghet. Bottenskrapningen av alla resurser, då konungen återvänt till Sverige, drabbade ett utarmat och krigstrött Norrköping, ett Norrköping i nästan total stagnation.

Aministrativt upplevde Norrköping stora kontraster från drottning Kristinas tronavsägelse och fram till ryssarnas sommarbesök i staden 1719 . Från 1654  till 1689  tillhörde staden drottning Kristinas underhållsländer och lydde närmast under hennes generalguvernör, vilken därmed trädde i landshövdings ställe. På många sätt föreföll det staden lättare att komma till tals med denne och drottningen än med länschef och Kungl. Maj:t Under 1680-talet, sedan Karl Xl börjat att hårt ingripa i landets lokalförvaltning, kom Norrköping att föra en relativt skyddad tillvaro, till fromma för det kommunala sjävstyret i såväl dess världsliga som dess kyrkliga form.

Om  Norrköping i en rad avseenden, särskilt i vad avsåg den kommunala organens sätt att  sköta sina interna åligganden, fick vara på det hela taget ifred för generalguvernörerna, agerade dessa tidvis högst överraskande i befordringsärenden. Hade dessa någon skyddsling eller ville drottning Kristina hjälpa en person till tryggad  försörjning, sattes de kommunala organens normala förslagsrätt utan vidare  ur spel. I detta avseende var Norrköping någorlunda väl förberett på omställningen till den karolinska diktaturens hårda krav på och snäva svängrum för det lokala självstyret.  I övrigt blev stadens återinträde i den normala förvaltningapparaten efter drottningens död 1689 nog så kännbart. Bland annat igångsattes en rad räkenskapsrevisioner, i vissa fall gripande decennier tillbaka i tiden. Vid mitten av 1690-talet  tog sig länsstyrelsen före att avkräva stadens. Kyrkliga myndigheter kopior av deras räkenskaper för kontroll.

FRÄMLINGSELEMENTEN

Under De Geer-tiden hade en stor och brokig skara utlänningar draggits till den snabbt expanderande staden Norrköping. Samtidigt med att utvecklingstakten på de flesta samhällslivets områden under karolinsk tid dämpades. De flesta invandrare i ett föregående tidsskeded hade slagit rot i staden, deras barn försvenskats – även om  de av tradition höll fast vid tyska församlingen och  lät sina barn nyttja tyska skolans undervisning. En genomgång av tyska församlingens ministerialböcker under ett decennium kring sekelskiftet 1700 ger emellertid tillfälle till den iakttagelsen, att även många infödda Norrköpingsbor nu började knyta an till främlingsförsamlingen – oftast därför att de gift in sig i invandraresläkter.

Tyska församlingen bildas

 Alltifrån 1630-talet hade Louis De Geer hållit sin personal i Norrköping med särskilda präster, först Chistian Farther, därpå Mattias Gigerus, vilka predikade på tyska språket, Sedan Gigerus 1645 avdankats, tillsattes likväel ingen ny predikant. De Geers söner ock  mågar ville nämligen icke längre ensamma spendera medel till underhåll av en sådan, helst som de ej kunde påräkna att få engagera en man av den reformerta läran. Därtill kom, att de tysktalande elementen utanför Holmens Bruk ökat åtskilligt i antal, ej minst emedan många av företagets hatverkare sökt burskap och hela vapentillverningen övergått till kronan.

Farsoter och sjukvård

Den karolinska tidens Norrköping var ovanligt länge befriat från de förhärjande smittosamma sjukdomar, vilka fann en gynnsam jordmån i tidens trånga, smutsiga och av en stor procent utfattiga människor befolkade städer, Bortsett från ett lindragare pestangrepp 1685 förskonades Norrköping ända till 1710 från mera utbredda epidemier. När farsoten slutligen kom, drabbade den emellertid hårdare än veterligen någon tidigare alltifrån 1500-talets mitt. De första offren krävdes i oktober 1710 i handelsmannen Carl Mårtenssons hus, de sista på senhösten 1711. Totalt hade då 2 137  människor, de allra flesta tillhörande den fattigare delen av stadsbefolkningen, ryckts bort. Behjärtansvärda och i många fall framgångsrika insatser i kampen mot sjukdomen gjordes av den kände läkaren Magnus Gabriel Block, provinsialmedicus, sedermera också rådman i Norrköping.

På Norrköpings ordinarie lönestater  upptogs varken läkare eller sjukvårdspersonal. De stadsmedici, Vilka trots detta periodvis verkade i staden, försörjde sig således  främst av sin praktik. Tillfälligtvis eller för särskilda ändamål -t, ex. Block för pestbekämpningen – tillerkändes de emellertid arvoden, beviljade av De 24. I början av sin ämbetsperiod gjorde justitiepresidenten Nils Burenskiöld ett energiskt försök att få en stadsläkare upptagen på lönestaten. Anledningen härtill var, att han ville knyta den originelle och framstående danskfödde läkaren Gerhard Stalhoff fastare till staden.

Magnus Gabriel von Block (1669-1722), provinsialläkare, rådman, pestbekämpare och upptäckare av hälsobrunnen vid Himmelstalund. läkare vid Medevi. Vidare upptäcte han den under ett följande skede av Norrköpings historia Kommersiellt utnyttjade mineralhaltiga källådern vid Himmelstalund. Ännu vid periodens slut bodde Block i Norrköping, där han 1714 som råman. I maj 1719 adlades han och antog därvid namnet von Block. Han avled 1722 och begravdes i Söderköpings stadskyrka. Ett trappsteg nedanför medicinarna ehuru ifrån mindre uppskattade av allmänheten än dessa – stod barberarna, d. v.s. fältskärerna. Av sådana fanns det som regel två till fyra aktiva i Norrköping

Bland badarna i Norrköping under karolinsk tid förvärvade en eller annan stort anseende – vilket likvisst ej skyddade för kritik från övriga >läkarekategorier<. Ingen badare torde i frågan om praktikens omfattning ha överträffa Jörgen Andrae. Såsom gesäll hos en badaränka tog denne 1695 anställning i Norrköping. Redan i början av sin bana råkade han i konflikt med barberaren Jonas Schnar, ty han visade så gott handlag med bl. a. sårskador, att stadsborna föredrog att söka vård hos honom framför hos mäster Jonas. Belysande nog uppsökte även bildade människor Andrae med sina blessyrer, så notarien Erik Modolin, senare rådman, vilken på nyåret 1699 vådskjutit. sig i ena handen. Magistraten, vilken tydligt uppskattade badarens skicklighet, kunde likväl inför barberarnas upprepade attacker ej göra annat än förbjuda Andrae ägna sig åt sårbehandling. Rådstu- och kämnärsrätterna nödgades även upphöra att anlita honom för vad vi närmast skulle kalla för rättsmedicinska undersökningar.

Den förte namneligen kände bråcksnidaren i Norrköping, Nikolaus Kiettig, medgavs vid midsommaren 1710 på överståthållarens rekommendation att pröva sitt hantverk i Norrköping, Då han tillhandahöll medikamenter, vilka salufördes även av apoteket, lykades han efter endast någon veckas verksamhet stöta sig med apotekaren Christian Wolluhn.

En bayersk okulist, Joseph Ostermeyer, som också medförde sin familj, praktiserade någon tid i Norrköping, innan han 1716 på våren reste vidare till Blekinge.

Apoteket

Bland Norrköpings apotekare var det tyska inslaget mer markant än inom >läkarkåren<, där försvenskningstendenserna blev allmer utpräglade. Samtliga under perioden verksamma apotekare tillhörde tyska församlingen. När den gamle Berent Geitebruch 1674 efter kortare mellanspel av Christoffer Weyer och Mattias Cruitz, bägge på1660-talet, drog sig tillbaka, kunde han överlämna apoteket till en måg, G Georgius Stavenhagen. (Steffenhagen, Stevenhagen). Denne sökte – givetvis utan framgång – få en apotekarelön om 200 d. s. upptagen på Norrköpings lönestat. Förgäves åberopade han därvid Göteborg och Jönköping såsom exempel.

Stavenhagen, vilken hade att kämpa med krigsårens svåra påfrestningar, visade sig efter hand allt försumligare – sannolikt emedan han var sinnessjuk – och begärdes av magistraten 1681 avskedad. Sjuk och fattig avled han 53-årig 1690.

Rekommenderad av magistraten, ansökte Johan Henrik Pors i mars 1681 om privilegier på apoteket i Norrköping och beviljades sådana av Kungl. Maj:t . Vid sidan om verksamheten i Norrköoing tycks Pors sommartid ha ägnat sig åt Medevi brunn. Belysande för varusortimentet vid dåtidens apotek är, att Pors höll rådhuset med bläck, lack och liknande förnödenheter.

Då Pors 1693 avled, kallade magistraten på Urban Hjärnes tillskyndan Reinhold Sonntag till stadspotekare. Denne förde en oavbruten kamp mot alla sockerbagare, som i den goda ekonomiska konjunkturen sökte sig till Norrköping och saluförde sina konfektyrer – även dessa en apoteksvara. Särskilt besvärlig som konkurrent var en Pierre Le Pyn. Trots de  allmänt goda tiderna lyckades Sonntag icke hålla sitt företag ekonomiskt flytande. Då han 1697 tvingades sälja den i Strandkvarteret belägna apoteksgården, var rörelsen belastad med 18 ooo d. k i skulder. Efter fallissemanget flyttade Sontag till Danzig.

Järnmanufakturen stimuleras

I bilden av nyetableringar inom östgötsk bergshantering under karolinsk tid påkallar manufakturverken speciell uppmärksamhet. Ej mindre än nio sådana privilegierades eller restaurerades efter iråkat förfall enbart inom. Norrköpings egentliga handelsområde 1690-1715. Av dessa kom fem till stånd under åren 1693-1697. Impulserna till det ökade intresset för ytterligare förädling av järnet kom otvivelaktigt från överheten. Merkantilismens idéer behärskade ämbetsverkens ledande män. Ett av dess viktigaste mål var att genom ökad förädlingverksamhet inom riket minska importbehovt. Gång på  vidtogs åtgärder i syfte att stimulera manufakturerna. På tillskyndan av Karl XI tillsattes vid 1686 års riksdag den bekanta >>handels- och manufakturkommissionen<<, som pliktskyldigast förde fram de merkantilistiska  grundtankarna. Redan det riksdagsutskott, som behandlade näringsfrågan, rekommenderade Kungl. Maj:t att ålägga alla bruksförvaltare att – så framt de önskade bibehålla sina privilegier – komplettera sina bruk med manufakturverk!, Någon större aktivitet kom aldrig att utvecklas av kommissionen. De praktiska resultat, den vid avvecklingen.

Kopparhamrarna

Det grövre kopparsmidet,utövat vid koppahamrarna, koncentrerades under senare delen av den karolinska tiden till ett enda företag, Petter Wetterbergs. Vid skedets början hade tre hamrar drivits, alla med en i föhållande till efterfrågan otillräcklig kapacitet. Efter dennes frånfälle 1690 gifte hans änka 1691 om sig med dåvarande kopparslagargesällen Petter Henriksson Ehrenspetz störste företagare och förmögnaste man. I mitten av 1690-talet förvärvade han av Johan Nordman, borgmästare i Linköping, ett par välbelägna kvarntomter i kvadraten. Kopparhammaren (Ringborg nr 29), Christoffer Lonnert. Efter dennes frånfälle 1690 gifte hans änka 1691 om sig med dåvarande kopparslagargesällen Petter Wetterberg, som så smningom arbetade sig upp till Norrköpings näst Petter Henriksson Ehrenspetz störste företagare och förmögnaste man. I mitten av 1690-talet förvärvade han av Johan Nordman, borgmästare i linköping, ett par välbelägna kvarntomter i kvadraten Kopparhammaren (Ringborg nr 20), dit han överflyttade sin verksamhet, sedan han uppfört en ny hammare med kapacitet att årligen smida 200 skp gårkoppar. Den gamla anläggningen, som för vattenbrist kunnat drivas endast en dag per vecka, förföll och såldes så småningom för annat ändamål än hammarsmide.

Mattis Bergessos och Fallentin Gabbes hammre i kvadraten Kåkenhus (Ringborg nr 5) ärvdes vid de senares död 1679 av hans måg Jacob Christoffersson Lonnert, vilken före 1695 samarbetade med kopparslagaremästaren Anders Persson, därefter med Petter Hansson Franske -vilken dog efter några år – och sist med Petter Wetterberg, vilken efter Lonnerts frånfälle  köpte hammaren och därmed 1713, ett år före sin död, stod som ensam ägare till bägge kopparhamrarna i staden. För driften vid dessa, som nu helt inriktades på plåtsmide, anställdes senast 1714 fem hammarsmeder. Den lonnertska hammaren ägde under 1690-talet rätt att årligen köpa och bearbeta 60 skp gårkoppar. Därjämte upphandlade ägaren en del kopparskrot och kunde under gynnsammaste tekniska betingelser åstadkomma 100 skp kopparplåt om året

Petter Wetterberg eller dennes änka i andra giftet, Dionysia Stockenström, utverkade samma rätt som Homens Bruk att få sitt kopparhammarverk behandlat, som vore det beläget på landet. Jämte mässingsbruket överfördes det från och med 1716 till Ö. Eneby sockens mantalslängder. vid företaget redovisades detta år 13 personer över 15 år – bland dessa fem hammarsmeder och en bruksskivare, Gustav Adolf Fors. År 1718 var antalet smeder oförändrat men mantalet hade sjunkit till.

Vid en flertädes i det föregående omtalad yrkesräkning 1676-vekade i Norrköping fyra kopparslagarmästare, en gesäll och en lärling. Tillsammans kunde dessa årligen utsmida högst 150 skp koppar, låt vara, att de sällan nådde denna kvantitet. År 1692, då kopparslagarna vägde sin produktion på atadsvågen, befanns den uppgå till endas 61 skp. Huru mycket som eventuellt gått vid sidan om atadens metallvåg, kan naturligtvis icke avgöras. Av de tre mästarna utvägde Wetterberg 24 skp, Jacop Lonnert 26 och dennes kompanjon Anders Persson 11,

Sedan Wetterberg i sin hand koncentrerat allt plåtsmide, torde produktionen av kopparplåt ha höjts. Teoretiskt bör den ha uppgått till omkring 300 skp per år. Kopparslagaremästarna var numera hänvisade till att genom det wetterbergska verket täcka sitt behov av kopparplåt. Från det föregående drar vi oss till minnes, att Norrköping kopparslagare bildade eget skrå, ehuru av stockholmsämbetet ej erkänt som självständigt. Stark spänning rådde därför tidvis mellan de bägge ämbeterna. Gesäller och lärpojkar, utbildade i Norrköping, kunde aldrig ge sig ut på vandring utan att <<molesteras och vräkas>>, vore de så mästarsöner, om deras mästare ej fuugjort alla skyldigheter gentemot stockholmsämbetet. Betungande var ävenledes resekostnaderna, var gång en mästare måste färdas till Stockholm för att skriva in eller ut en lärling. På vintern 1663 riktade Norrköpings kopparsmeder en framställning till generalguvernören om rätt att bilda ett självständigt skrå.

Himmelstalunds läderbruk

Ej blott gevärsfaktoriet och de textila hantverkshusen gynnades av 1668 års hantverkshsreglemente samt av betydande kronoleveranser. Även inom läderhanteringen uppstod ett storföretag med dessa förmåner, juftmakeriet vid Himmelstalund. Redan tidigare drevs i Norrköping ett ryssläderbruk, med svag livskraft. Det nya, väsentligt större, anlades av ett kompani, inom vilket fem personer  tillskjutit lika delar av startkapitalet, 26 250 d.s.

FRÅN BEGRÄNSAT SJÄLVSTYRE
TILL
STATLIGT FÖRMYNDERSKAP

 Drottnig, Generalguvenörer, Landshövdingar och Magistrat

I förvaltningshistoriskt hänseende uppvisar den karolinska tidens Norrköping ett flertal gränsmärken. Ett ur många synpunkter betydelsefullt datum var 1689 9/19 abril, då drottning Kristina avled i Rom. Alltsedan sin abdikation 1654 hade hon till sina s. k. underhållsländer kunnat räkna Norrköping. Under 35 år förvaltades dessa från ett generalguvernementskontor i Stockholm. Såsom generalguvernörer fungerade från 1660 i regel medlemmar av risksrådet, varigenom garantier skapades mot försök till särpolitik i underhållsländerna. Vid drottningens frånfälle upplöstes  generalguvernementskontoret, Norrköping inlemmades åter i den östgötska länsförvaltningen.

Andra från många synpunkter viktiga år var 1676, 1680 och 1700. I tur och ordning genomfördes då följande var för sig djupt ingripande reformer: magistraten omorganiserades från tre till två kollegier, justitiepresidentsämbetet avkaffades och finansförvaltningen överfördes från magistrat och sjumanskammare till länsstyrelsen. Av de tre reformerna fick otvivelaktigt den sista särskilt vidsträckta återverkningar. Den genomfördes mot stadsledningens vilja och beskar radikalt den lokala självstyrelsen. Därav uppkom ett permanent missnöje, som yttrade sig på många olika sätt. Ingen tvekan kan råda därom, att nyordningen väsentligt bidrog till den snabba och smärtfria övergången 1719, då enväldet avskaffadet  till förmån för ett friare, decentraliserat styrelseskik.