Historia2 norrköping

Under medeltiden fanns det två kyrkor i staden. För landsförsamlingen fanns

Sankt Johannes kyrka ,

 Sankt Olai kyrkan

användes av stadsborna. De medeltida kyrkorna finns inte kvar men de låg förmodligen på samma platser som motsvarande kyrkor i dag. Enligt en teori uppfördes båda kyrkorna under 1100-talet, enligt en annan är Sankt Johannes från tidig medeltid medan Sankt Olai byggdes senare när staden fick stadsrättigheter. Det finns också skriftliga källor som nämner ett kapell helgat åt Sankta Gertrud.

Man vet inte var detta kapell har legat men vid Västgötegatan har man hittat gravar som kan ha varit kapellets begravningsplats. Av det medeltida Norrköping finns i dag inget kvar ovan jord, men rester av den medeltida staden finns bevarade i stadens kulturlager. Spår efter medeltidens fasta bebyggelse hittade för första gången under utgrävningarna i kvarteret Konstantinopel år 2000. Utgrävningsresultaten visade bland annat på spår efter omfattande markberedningar och bebyggelse från 1200-talet och framåt.

Norrköping får stadsrättigheter

Norrköping tros ha fått stadsrättigheter för första gången i början av 1300-talet. Det är dock oklart vem som gav dem första gången. Däremot finns ett dokument kvar från 1384 där kung Albrekt av Mecklenburg bekräftade stadsrättigheterna. Dokumentet är undertecknat den 7 april  och förvaras numera i en dubbellåst kista i stadsarkivet.

Gamla Torget år 1900

Gamla Torget med Tesdorpfska huset och norra fasaden av kvarteret Paraden. År 1920.

Olof Eschelson d.ä. (1785-1861)

Olof Eschelson d.ä var född i Västervik. Han sökte i början av 1800- talet sin lycka i den större staden Norrköping. Han arbetade sig snart upp inom handelsmannens yrke, samtidigt som han sysslade med fabriksmässig tillverkning. I November 1828 blev han borgare och samma år gifte han sig. Ett par år efter förvärvet av kvarteret Gamla Rådstugan, flyttade Olof Eschelson själv in i stenhuset. Där med hustrun och makarnas enda barn, sonen Anders Olof, född år 1821.

Eschelsonska huset

Eschelsonska huset år 1914 tillbyggnaden som kom till under våren och sommaren 1835. Uppfördes i tegel och  hade två våningar och vind i lika höjd med det äldre huset, samt utbyggd välvd källare där under.

Anders Olof Eschelson d.y. (1821-1875)

Olof Eschelson d.ä. avled nyårsdagen 1861. Sonen Anders som redan länge varit delägare i faderns rörelse, övertog helt dennes grosshandel, skepp och fastigheter.

Eschelsons arvingar

Anders Olof och Carolina Eschelsons döttrar (fr.v.) Elsa, Ida och Anna.

Eschelsonska huset efter sista ombyggnaden.

Efter vinhandlaren Ljungbergs tid drevs från 1890- talet vinhandelsrörelsen i den Eschelsonska källaren av firman C. A. Lindgern & C:i i Stockholm, vilken här hade filial, tills vin och sprithandeln förstatligades under första världskrigets år. Från slutet av 1940- talet nödgades nämnligen staden utnyttja allt flera lägenheter och rum för skoländamål. Det var främst allmänna läroverket, som där bereddes klassrum för realskolans lägsta avdelningar. Från 1950- talet har lokalerna i Eschelsonska fastigheten disponerats av Statens skola för vuxna. När skolverksamheten där nu upphört.

Gustafva Eleonora Lindahl, f. Gjörwell, ”Gröna Frun på Saltängen”.

Gröna frun på Saltängen eftersom hon med förkärlek använde grönt i sin klädsel, kallades hon allmänt. ”Gröna frun på Saltängen” änka till Niclas Lindahl. Han donerade en betydande del av sin boksamling till Norrköpings läroverk och över 14.000 nummer till Svenska Akademien. Åtskilligt behölls emellertid av hans änka, som bodde kvar på Saltängen i Norrköping till sin död i januari 1840.

Johan Jacob Tesdorpf (1799-1863).  

Vinhandlaren Johan Jacob Tesdorpf i Januari 1829 vann J.J. Tesdorpf burskap på in och utrikeshandel i Norrköping och etablerade sig som vinhandlare och källarmästare vid Gamla Torget.

Herman Freese

Vinhandlaren Herman Freese (1822-1895) Makarna Tesdorpfs ende son Peter Jacob ville inte gå i faderns fotspår (han ägnade sig åt lantbruk) fick istället en måg i huset, Herman Freese att träda till som kompanjon på J. J. Tesdorpfs äldre dagar. Freese var gift med den näst äldsta dottern Amalia sedan år 1861. När J. J. Tesdorpf förstod att hans dagar var räknade, överlät han rörelsen till Freese och sitt första handelsbiträde, som hette Frans Alderin.

Tesdorpfska huset i tiden före 1930

Från den Tesdorpfska epoken i fastigheten finns några föremål bevarade i det Chambertska hantverksmuseet. Det är bl. a en ganska unik ”konjakspump” och en trevlig åttakantig helbutelj med den Tesdorpfska firmans färgsprakande etikett.

Carl Kalin   

Grosshandlaren Carl Kalin (1879-1960) Från de många Freese-arvingarna övergick fastigheten nr.1 kvarteret Gripen i slutet av 1929 till Grosshandlaren Carl Kalin. Under åren 1930-1931 lät han ändra husets fasad mot Gamla Torget, att de två källarnedgångarna igensattes. Detta skedde i samband med att källarlokalerna inreddes till bowlinghall. Många norrköpingsbor har där gjort bekantskap med och utövat den trevliga men ganska krävande klotsporten.

Gamla Bergsbron mot skvallertorget före 1900

När Norrköpings stadsfullmäktige hösten 1962 beslöt att ändra samtalstorgets namn till skvallertorget, var meningarna om lämpligheten av namnbytet delade bland stadens fäder. Beslutet tillkom efter en framställning från Föreningen Gamla Norrköping, efteråt framhöll man att det säkert skulle ha varit till fördel om namnfrågan blivit bättre belyst innan fullmäktige träffade sitt avgörande. Detta förhållande har föranlett ett försök att  utreda spörsmålet om torgets namn, som växlat genom tiderna och aldrig varit särskilt enhetligt.

Apotekaren Carl Fredrik Asker

(1809-1870).

Asker var en mycket verksam yrkesman. På farmaciens område intresserade han sig särskilt för hälsobringande vatten och badkurer. Hälsobrunnen vid Himmelstalund, som stod högt i flor, hade i Asker en livlig förespråkare. På sitt apotek hade han anteckningslistor utlagda för sommarens brunnsdrickning för dem som ville ha det bekvämare, tillhandahöll han buteljerat mineralvatten. (beredda efter engelsk metod genom kompression). Han mottog beställning på alla brukliga mineralvatten. Carl Fredrik Asker blev en förmögen man, och han placerde efterhand betydande kapital i jordegendomar omkring Norrköping, däribland Ståthöga.

Anders Theodor Abrahamson  &  Ida Sofia Abrahamson.  

Efter Abrahamsons död år 1887 fortsattes färgerirörelsen med framgång av hans änka Ida Sofia Abrahamson, född Carlberg. Fastigheten kom efterhand att kallas ”Abrahamska gården” Vid den här tiden hade bostadshuset en port med trappa åt Västgötegatan och var brunmålat.

Färgarhus och bodar utmed strömmen vid Abrahamsonska gården omkr. 1930.

Färgerirörelsen bedrevs i de gamla lokalerna vid Bergsbron ända fram till år 1935, då den övertogs av Abrahamsons Beredningsaktiebolag. Slutvinjetten över färgeriet i 1700-tals-fastigheten vid Skvallertorget har redaktören Nils Lindgren på ett fängslande sätt tecknat i kulturartikeln ”En gammal färgargård” i Norrköpings Tidningar julen 1936. Även en genom direktören Gunnar Abarahamsons försorg upptagen film bevarar åt senare tider minnet av den äldre bebyggelsen på tomten och arbetets gång  i färgerilokalerna vid strömmens rand.

Huset i Dalen (S:t Persgatan 75) omkr. 1800-1900. 

Vid husets uppförande över över de gamla källarrummen användes tegel, som med stor sannolikhet härrörde från Stegeborgs slottsruin. ”Ett stenhus af 2ne våningar upfördt på 1720-talet” men år 1783 ombyggt och försett med nytt tak.

De vackra ankarsluten på huset i Dalen.

Trots att det intressanta 1700-talshuset på tomten nr 1 kvarteret Dalkarlen med fog kan göra anspråk på att vara stadens äldsta i fullt bruk varande bostads- och affärsfastighet ger det på intet vis intryck av särskilt hög ålder eller skröplighet. Tvärtom utgör det ett prydligt inslag i gatubilden där det ligger vid läroverksbackens fot- delvis tack vare en under år 1962 företagen yttre renovering.

Arkitekten Gustaf Paulson (1862-1939)

I bottenvåningen fanns nära hörnet mot Dalsgatan en speceri och diverseaffär med ingång från S:t Persgatan och något längre upp vid samma gata en skjortfabrik och sybehörsaffär. När den den kände norrköpingsarkitekten Gustaf Paulson på våren 1903 förvärvade huset, skedde det säkerligen i avsikt att ”sanera” tomten ifråga. Medan Paulson ägde huset i Dalen, tillkom trapphuset åt gårdssidan och inreddes vinden med fem ”kupor” utåt Västra S:t Persgatan, som den gatan då hette. Efter första världskrigets slut sålde Paulson fastigheten till byggnadsingenjören K. A. Eklund, varefter gården under 1920-talet bytte ägare tre gånger.

Norrköpings äldsta hus efter ombyggnaden (1968). 

Ur kulturhistorisk synpunkt hade de ganska stora källarutrymmena under byggnaden vara mest intressanta. De två östra källarrummen är tunnvälvda med väggar av oputsad råsten. Det är ju inte alls osannolikt, att man här har kvar en rest av Norrköping från tiden före ryssbranden 1719. Vid Nordiska Museets inventering av den äldsta bebyggelsen i staden år 1947 undersöktes hörngården i kvarteret Dalkarlen av museiintendenten, senare stadsantikvarien i Stockholm Bo Lagercrantz.

Brukspatronen Christian Eberstein (1738-1816)

Sockerbrukets tillverkning leddes under 1700-talets sista decennier av sockermästaren Henrik Loos. Äganderätten till företaget övergick då genom en lång följd av köp till brukspatronen Christian Eberstein, som under firma Eberstein & C:o drev inte bara sockerbruket utan även flera andra industrier och en stor handelsrörelse.

Norrköpings vackraste 1700-talshus i kvarteret Vågskålen (Gamla Rådstugugatan nr 26). 

Vågskålen bottenvåningen i stenhuset som är föremål för vårt intresse, begagnades av sockermästaren samt för brukets minutförsäljning av socker och sirap m.m. I den södra delen var stora magasin med vackert välvda tak, vilka ännu finns kvar.